kats

var ute och gick milspåret för någon dag sedan med hundarna... när jag kom upp ur sista backen som är rejält jobbig tycker jag  man ser inte här hur jäkla brant den är men när man har gått eller sprungit i 9 km så förstår ni att det nästan går fortare att GÅ uppför än att springa uppför så brant är den....
ni vet när man går eller springer uppför så är det så lätt att man tappar blicken och man tittar ner i backen i stället för att lyfta blicken....
när ma n precis kommer upp på knicksen så möts man av denna skylt... Nu när jag var ute och gick kom ett minne till mig...
Första gången jag skulle springa milspåret ca 10 år sedan, (Innan dess trodde jag det var stört omöjligt att någonsin orka 5 km) så när jag bestämde mig för att prova så hade jag som mål att jag skulle ta en km i taget och om jag inte orkade så VAR det OK.... ville försöka vara lite förnuftig ;-) hur som helst... när jag kom till backen så sänkte jag blicken och joggade meter för meter och hela tiden tänkte jag... jag får stanna men jag tar bara en meter och orkar jag det tar jag en meter till.... När jag äntligen kom upp på knicksen och lyfta blicken å såg 9 km skylten... jag var så trött  och andfådd att jag trodde jag skulle få andnöd och stupa i kull,...  Men när jag såg skylten så tänkte jag ...

Men va fan... har jag orkat springa i 9 km och tagit denna jäkla backe... vad är då en ynka kilometer ´kvar ... Klart som fan jag orkar det.... åå det gjorde jag....:-)) då.... inte nu för tiden ... nä skulle nog inte komma på tanken just för tillfället heller... nä nä... har inte någon motivation till det...fniss...

ja det var bara ett minne som kom... efter det kunde jag springa milen varje gång.... tänk vad hjärnan är starkt....

nä nu ska jag gå och jobba,.. en katt står på schemat nu på morgonen... vill bli klippt ohc badad.

karm på er